.

---

Hela min söndag gick ut på att vila i mitt rum. Jag låg kvar på golvet ett tag till när jag vaknade upp. Till slut så försökte jag tvinga mig själv upp. Jag ville inte ner till köket. Det jag ville var att lägga mig i sängen och vila.

Frukosten skippade jag. Lunchen och middagen också.

-

Måndag igen.. Skolan var inte något jag längtade till efter allt som hade hänt. Jag funderade på att gå till sjukhuset istället. Men då missar jag skolan. Och dessutom så kommer sjukhuset ringa pappa.. Jag gick upp från sängen, in till toaletten och tittade på mig själv i spegeln. Min näsa var bruten, ena ögat svullnare än det andra, underläppen var sprucken.. Var tvungen att titta på kroppen också. Mina revben var sönder på den högra sidan. Gul och blå var inte en vanlig färg på kroppen. Trots detta tvättade jag bort blodet i ansiktet, försökte borsta tänderna och satte på mig kläder och skor och gick mot skolan. Frukosten brydde jag mig inte om. Jag satte på mig luvan och försökte gömma mig. Det räckte med att alla tyckte att jag var annorlunda.

I skolan satt jag inne på toaletten. Under rasterna och lunchen. Men det var så typiskt att man var tvungen att ta av sig luvan när man satt inne på lektionen. Alla såg mitt ansikte... Fröken stirrade på mig med en skräckslagen blick. Jag tittade tillbaka helt tyst.

-Men Gud... hörde man henne mumla.

Men hon fortsatte lektionen utan att säga något. När lektionen tog slut så ropade hon på mig i alla fall.

Hon väntade tills alla hade gått ut från klassrummet.

-Ja, helt okej.. sa jag lågt.

Jag tittade på henne och visste inte vad jag skulle säga eller göra. Hon stirrade tillbaka. Jag märkte att hon andades tyngre än innan men varför visste jag inte.

-Okej.. Är hon här nu då? frågade jag med gråten i halsen.

-Ja, seså gå nu.. sa hon och tvingade fram ett leende.

Jag fortsatte titta i hennes ögon och märkte att hon blev tårögd. Jag ville inte se någon fälla tårar för mig så jag nickade bara och gick iväg..

-

Skolsköterskan blev förvånad när hon såg mig. Hon skjutsade mig till sjukhuset istället, för detta var inget hon kunde göra.

-

När jag kom hem så hörde jag att pappa pratade i telefon. Jag gick upp för de 5 första trappstegen och det var då jag hörde att han kom emot mig.

-Vad gjorde du på sjukhuset? sa han med den mördarblicken han brukar ha när han slår mig.

-Nej.. Men.. jag var helt stum.

Orden kom inte fram, visste inte vad jag skulle säga.

-Svara! sa han och kom närmre och närmre.

Jag stirrade på hans fötter för att undvika ögonkontakt.

-Titta på mig när jag pratar med dig, smutsbarn... sa han plötsligt och spottade i mitt ansikte och gick iväg...

---

Fortsättning följer...