.

Rico och jag hade inte snackat på flera veckor. Han gillade inte beslutet jag tog. Men nog med att bli bossad runt, livet blev ju bara lättare nu! Har ett jobb, har egen bostad som jag betalar med lätttjänta pengar. Som sagt, livet leker.

---

*Mobilen ringer*

Jag började promenera mot platsen som jag skulle till. När jag kom fram såg jag Rico, chefen och chefens kralliga vakter.

-Tjena, grabben... svarade han och tittade bort.

-Vah.. vänta vänta.. VAH?! VADÅ SLÄPPER? sa jag och gick mot chefen

-Tyvärr så kan vi det, min son... sa chefen.

Jag gick fram och tillbaka och visste inte vad jag skulle göra. Frustrerad. Vände mig mot de och tittade de i ögonen. Började gå sakta bakåt och vid ingången vände jag mig om och började springa. Sprang så fort jag kunde. Till slut kom jag fram till ett ställe. Dörren var öppen och med det jag har varit med om, brydde jag mig inte om att knacka för att titta om någon var där. Jag gick in. Stället var mörkt. Men jag tog upp min mobil för att kunna se vart jag gick. Jag såg att det låg ett stearinljus på ett litet bord. Tände den med min tändare. När ljuset tändes, kunde man se hela stället. På min högra sida fanns en soffa och ett soffbord och på min vänstra fanns en tv. Men tv:n hade gått sönder. Jag gick till ingången för att stänga dörren, satte mig på soffan och tog ut kokainet. Jag hade en påse kvar. Skulle jag vara sparsam eller skulle jag ta allt på en gång? Jag hade inga pengar för att köpa mer. Men jag vill så gärna ha allt på en gång.

Kör bara. Jag tar allt. Vad är det värsta som kan hända? Jag tittade på klockan för att titta hur mycket den var och för att jag skulle skriva upp tiden på min mobil ifall jag skulle slockna. 8.32 pm. Jag tog min 100 dollars sedel och började suga in allt....

---

6 timmar senare

Jag vaknade upp. När jag tittade på bordet fanns inte ett enda korn av det pulvret kvar. Jag gick ut för att ta en promenad. Gick mot tågstationen och satte mig på tåget mot Toronto. Måste hälsa på mamma...

Jag var fortfarande lite borta. Men hörde att någon ropade på mig. En tjej. När jag tittade upp, såg jag henne.

---

Fortsättning följer...

-Vänta bara tills jag får tag... det var pappa.

Jag satt där ute på gatan i vinterkylan. Vad skulle jag ha gjort? Men det var bra, det jag gjorde. Han skulle slagit mig till döds annars.. Jag tog upp mobilen och tänkte ringa Rico. Men jag tvekade.

Jag började gå istället. Jag gick tills jag tröttnade. Jag kände hur tårarna frös till is. Till slut tog jag upp mobilen och ringde Rico. Han plockade upp mig någonstans jag själv inte visste vart.

-A.aa...visst... sa jag medan jag skakade.

-Ja, chefen, men det är han jag pratade om tidigare. Travis. svarade Rico

De började ta fram grejer jag aldrig tidigare sett. Vitt pulver. Det använde pengar för att få upp det här pulvret, rullade 100 dollars sedel och sög upp pulvret med näsan.

Chefen tittade på mig med ett hånfullt leende. Jag log lite tillbaka.

-Kom sa han

Han slutade le.

-Kom  sa jag och höjde rösten.

Jag gick fram. Sakta men säkert. Tog sedeln och provade. Det fick mig att hosta så mycket att det kändes som att jag skulle spy.

-Vad är... det där!? sa jag och fortsatte hosta.

-Det här himmelriket, min vän, är kokain! sa chefen.

Rico stod bakom chefen och såg så besviken ut att det knappt var sant. Men sen så funderade jag på vad jag skulle göra ifall jag inte gick med på det här. Vart skulle jag bo och med vilka pengar skulle jag leva på? Jag kan inte bo hos Rico och kan ju heller inte leva på Ricos pengar.

Chefen drog fram handen och väntade på min för att skaka hand med mig.

-Visst sa jag och drog fram min hand.

Han log mot mig och gav mig sedeln för att jag skulle ta mer. Jag tog sedeln, tittade mot honom och sedan mot Rico som såg väldigt besviken ut, vände mig mot knarket och körde.

---

Fortsättning följer...

---

4 år efter... 14 åring

-

Skulle det inte har varit för mina grabbar, mina bröder, så skulle jag aldrig överlevt i denna jävla värld. Pappa slog mig fortfarande ibland. Men mindre än tidigare. Jag var inte liten, kroppsmässigt. Jag tror inte att han vågade riktigt.. Men han var värre när det kom till all drickande.. Han var spelberoende och hade börjat ta piller. Men brydde mig inte så mycket. Det enda jag brydde mig om just nu var när han var hög. Han började slåss då. Varför vet jag inte.

Skolan gick så bra. Jag hade hoppat över en klass. Pappa hade inte ens märkt det, det var eget beslut. Fyller snart 15 och börjar snart på highschool. Vet inte riktigt hur jag känner inför det.

-Hörru, grabben... Känns det säkert i skolan? avbröt Rico min dröm.

-Ja, brorsan. Ingen bråkar med mig. Det är jag glad över. Vad skulle jag ha gjort utan er? Ni är mina bröder..! svarade jag.

Jag tittade mot honom och log.

-Aaj.. lyssna på mig, skit i honom okej? Kom så drar vi till stan. Min kusin Vinnie har en märkesbutik, kanske kan få något av honom. sa Rico.

Jag hängde på.

Hos Vinnie köpte Rico ett par jeans till mig. De använde jag nästan varje dag.

---

-Hallå? Ha..Hallå? Hörru du! hörde jag pappa säga två kvällar senare.

-Ohoj.. Någon är kaxig av sig sa han och började gå emot mig.

-hö..hörru.. låt mig inte komma dit och slå tillhe..slå till dig. sa han flummigt.

Jag hade fått nog.. Jag orkade inte stå emot fler slag.

Han kom närmre och närmre. Jag gjorde det jag lärde mig från killarna ute på basketplanen. Höger, vänster, sprang förbi honom och sprang ut innan han fick tag på mig. Så fort jag kom ut så tog jag upp mobilen och ringde Rico.

-För att jag sa de! Har du problem med det? sa han och började gå emot mig.

Han måste driva med mig. Han vill bara ha något att bråka om. Jag orkar inte längre.. Det räcker nu!

Han spände knytnäven och skulle precis höja den och slå mig. Men plötsligt så slog jag till honom i näsan så att det knäckte till och han föll bak.

-AAAAAH!!! VAD I HELVETE JÄVLA SKIT UNGE! sa han och sprang emot mig

Han fick tag mig i kragen och tryckte in mig i väggen, spottade mig i ansiktet och slog ner mig.

Han slog mig ett par gånger, spottade ett par gånger till. Det var bara blod som kom ut ur munnen på honom. Han fortsatte slå och spotta. Jag sparka honom mellan benen, tittade tills han ramla ner och sparkade på honom 3-4 gånger och sprang därifrån. Jag sprang så långt jag kunde, snön föll och vädret var kallare än någonsin. Jag sprang och sprang och fortsatte springa. Det där hemmet är jordens helvete...

---

-V..Vah.. Vem i helvete knackar på nu?! mumlade han medan han satt gick mot dörren.

Jag satt kvar uppe. Men jag hörde vem det var som hade knackat.

Den rösten kände jag igen. Det var samma kille som knackade på den dagen... Jag ville inte ens tänka på det.

-Ja. Visst, kom in.. svarade pappa.

Va? Flytta?! Men.. Vad händer med Angie då?

-Ja, det skulle kanske vara en bra idé. När kan vi flytta och vart finns det lediga lägenheter? svarade pappa.

Det här händer inte.. Det får inte hända! Vart ska vi flytta?!?!?!

---

-Börja packa. sa pappa

-Vart ska vi..? frågade jag tyst för att undvika bråk.

Jag började packa. Skulle jag någonsin få se Angie igen? Jag undrar ifall jag skulle få gå och ta farväl.

Han tittade på mig med en tom blick. Jag fattade direkt fan han menade med den blicken. Jag nickade och gick iväg. Sprang upp för trappan och kände hur tårarna rann. Det var då jag insåg att jag verkligen inte var som andra barn...

---

-Här ska vi bo.

Compton? Av alla ställen? Skojar han med mig nu eller? Eller vad det här ett straff eller vadå?

-Fan menaru, ungjävel? Nöj dig med det du har. Vissa har inte ens det här! sa han och puttade mig in med en kraft att jag föll på alla fyra.

-Upp märej! sparkade han till mig.

Jag ställde mig upp direkt. Varför händer det här alltid mig?

-

-

-

Jag hade anpassat mig till människorna i Compton. Finally! Men vänner hade jag inte än. Jag saknar Angie fortfarande. Men vad kunde jag göra? Det fanns inget att göra helt enkelt. Killarna i klassen var annorlunda jämfört med mig. De va mycket omognare. Men det förstod jag ju. Vi var ju bara 10..

-Jävla tönt... hörde jag någon säga.

-Vah? vände mig om och kollade på vem det var.

Jackson skulle alltid hålla på och driva med mig..

Jag hörde att folk bakom "ooahde" bakom mig. När jag kollade bak så såg jag bakom att det började komma fler människor och ställde sig i en ring runt oss.

-VAH?! Vem fan tror du att du är egentligen?! Du får mig att vilja sätta dig på plats! svarade jag.

-KÄFTEN! innan jag hann reagera så smällde han till mig.

Jag föll ner på marken och han hoppade på mig, där låg jag medan Jackson slog det hårdaste han kunde.

Under tiden jag låg där hörde jag hur alla hejade på. Men plötsligt så hörde jag en röst som jag inte kände igen men som ville mig väl.

Det jag minst hade förväntat mig; Jackson drogs bort från mig!

Jag öppnade ögonen och såg en stor kraftig man stå framför mig.

-Jag är Rico. svarade han.

Vi gick från skolan.

Då ringde hans mobil. Han svarade och gick iväg en bit.

---

Hela min söndag gick ut på att vila i mitt rum. Jag låg kvar på golvet ett tag till när jag vaknade upp. Till slut så försökte jag tvinga mig själv upp. Jag ville inte ner till köket. Det jag ville var att lägga mig i sängen och vila.

Frukosten skippade jag. Lunchen och middagen också.

-

Måndag igen.. Skolan var inte något jag längtade till efter allt som hade hänt. Jag funderade på att gå till sjukhuset istället. Men då missar jag skolan. Och dessutom så kommer sjukhuset ringa pappa.. Jag gick upp från sängen, in till toaletten och tittade på mig själv i spegeln. Min näsa var bruten, ena ögat svullnare än det andra, underläppen var sprucken.. Var tvungen att titta på kroppen också. Mina revben var sönder på den högra sidan. Gul och blå var inte en vanlig färg på kroppen. Trots detta tvättade jag bort blodet i ansiktet, försökte borsta tänderna och satte på mig kläder och skor och gick mot skolan. Frukosten brydde jag mig inte om. Jag satte på mig luvan och försökte gömma mig. Det räckte med att alla tyckte att jag var annorlunda.

I skolan satt jag inne på toaletten. Under rasterna och lunchen. Men det var så typiskt att man var tvungen att ta av sig luvan när man satt inne på lektionen. Alla såg mitt ansikte... Fröken stirrade på mig med en skräckslagen blick. Jag tittade tillbaka helt tyst.

-Men Gud... hörde man henne mumla.

Men hon fortsatte lektionen utan att säga något. När lektionen tog slut så ropade hon på mig i alla fall.

Hon väntade tills alla hade gått ut från klassrummet.

-Ja, helt okej.. sa jag lågt.

Jag tittade på henne och visste inte vad jag skulle säga eller göra. Hon stirrade tillbaka. Jag märkte att hon andades tyngre än innan men varför visste jag inte.

-Okej.. Är hon här nu då? frågade jag med gråten i halsen.

-Ja, seså gå nu.. sa hon och tvingade fram ett leende.

Jag fortsatte titta i hennes ögon och märkte att hon blev tårögd. Jag ville inte se någon fälla tårar för mig så jag nickade bara och gick iväg..

-

Skolsköterskan blev förvånad när hon såg mig. Hon skjutsade mig till sjukhuset istället, för detta var inget hon kunde göra.

-

När jag kom hem så hörde jag att pappa pratade i telefon. Jag gick upp för de 5 första trappstegen och det var då jag hörde att han kom emot mig.

-Vad gjorde du på sjukhuset? sa han med den mördarblicken han brukar ha när han slår mig.

-Nej.. Men.. jag var helt stum.

Orden kom inte fram, visste inte vad jag skulle säga.

-Svara! sa han och kom närmre och närmre.

Jag stirrade på hans fötter för att undvika ögonkontakt.

-Titta på mig när jag pratar med dig, smutsbarn... sa han plötsligt och spottade i mitt ansikte och gick iväg...

---

Fortsättning följer...

---

Den dagen gick som vanligt. Det var en fredag och dagen efter var jag ledig. Det var de sista jag ville. Att vara ledig... Jag hatade att vara hemma med pappa. Jag älskade honom, men jag hatade att vara med honom.

Kvällen gick också som vanligt.

Lördagsmorgonen vaknade jag på grund av någon plingade på dörren flera gånger. Jag gick halva vägen ner på trappan, kollade mot pappa som låg på soffan. Jag stod och funderade ett tag, tills de ringde på dörren igen. Jag sprang ner mot dörren och öppnade. Där stod en man som precis skulle börja gå. Men när han hörde att dörren öppnades vände han sig om igen.

-Hej svarade jag.

-Är.. Det bara du hemma? sa han och log.

-Kan jag få prata med honom då? sa han.

Flinet satt kvar på det rena ansiktet. Jag undrade vad han skulle säga om pappa ifall han såg honom och kände den lukten av honom. Pappa hade inte duschat på ett bra tag. Minns inte sista gången han gjorde det. Jag nickade mot den främmande mannen och bad honom vänta. Började gå sakta men säkert mot pappa för att väcka honom.

-Pappa..? Pappa....?? Vakna. Pappa! ropade jag på honom.

-Va..VAh? sa han chockad.

-UNGJÄVEL VÄCK INTE MIG! höjde han knytnäven mot mig.

Det enda jag gjorde var att skydda mig själv och viskade nej, vilket han hörde.

Han tog snabbt upp en spegelbit som låg på golvet som han tidigare hade krossat. Kollade hur han såg ut, fixade håret snabbt och gick mot dörren.

-Nemen hallååå! sa pappa med ett leende på läpparna.

Mannen tittade på honom med en förvånande blick.

Jag sprang upp till mitt rum så fort jag kunde, låste dörren så att pappa inte skulle komma efter samtalet. Jag hörde hur han smällde till dörren efter att mannen hade gått. Han började svära, hörde hans steg upp för trappan. Han började med att banka hårt på dörren. Han ropade efter mig.

Det hade han sagt tidigare och förväntade mig inte att han hade skulle göra det. Men plötsligt så hör man hur han bankar på dörren ännu hårdare. Jag gömde mig under sängen men han var så pass arg att han tog sönder dörren och hittade mig under sängen, drog ut mig därifrån och började skrika. Så fort jag började gråta så slog han mig. Han började slå mig så hårt. Han hade aldrig tidigare slagit mig så hårt. Det kanske var mitt fel att han var så arg? Då har han all rätt att få slå mig...

---

Fortsättning följer...

-Pappa, pappa? ropade jag och tittade på glaset i hans hand.

Pappa hade slocknat. Han varken tittade på mig eller hörde mig. Den stora vita villan var tom. Jag satt där på det hårda trä golvet helt ensam. Drog upp knäna och höll om de medan jag tittade ner. Började gråta av rädsla. Jag var rädd att han skulle vakna upp och börja slå mig. Men han vaknade inte. Jag grät mig till sömns.

Dagen efter var det skola. Den låg en timme från oss och pappa orkade aldrig skjutsa mig dit så jag fick gå istället pga att bussar inte åkte oss. Lärarna tyckte om mig. Jag tror det i alla fall. Eller så var de tvungna. De fick ju pengar.

På vägen hem gick jag ensam. Men då hörde jag någon ropa.

När jag vände mig om såg jag det var Angie.

Inombords skrek jag av lycka, för jag brukade inte umgås med någon i skolan. Eller de umgicks inte med mig.

-

Detta pågick i en vecka. Vi gick hem tillsammans. Det kunde hända att vi sågs på vägen till skolan också.

---

Fredagskvällen var lugn. I början. Vi satt och åt vår middag, jag och pappa. Då började han prata.

-Ja. Vi går hem tillsammans varje dag. svarade jag.

-Mhm.. sa han och tittade lite surt och snett på mig.

-

Senare under kvällen satt jag på trappan och tittade när pappa drack och skrek pga sina räkningar som han inte har betalat på några månader. Han använde svordomar jag aldrig tidigare har hört. Han sa saker som jag vet att han kommer ångra. Men jag lät det bara vara och gick upp till mitt sovrum, tog min Harry Potter bok och började läsa och det enda jag hoppades på var att han skulle låta bli att komma upp hit och ta ur sin ilska på mig...

---

Fortsättning följer